Inga sparade anläggningar!

Vänskap – en väg till integration

Hiphopartisten Douglas ”Dogge Doggelito” León träffade sin nya vän Julie Ngombi genom initiativet Kompisbyrån som hjälper nya och etablerade svenskar att mötas. Nu träffas de igen över en fika på Hesselby Slott.

Det är en ljummen höstdag på Hesselby Slott. Löven har blivit gula på träden, men solen värmer fortfarande. Att slottet kallas för ”Stockholms musikslott” och delägs av artisten Tomas Ledin syns lite överallt när man väl kommer innanför dörrarna – inte minst på övervåningen, där ett av konferensrummen, Polar Music Prizesalen, har ABBA:s gamla studioflygel i ett av hörnen. Det är en passande miljö då artisten Douglas ”Dogge Doggelito” León – känd frontman för hiphopgruppen The Latin Kings – ska träffa sin nya vän Julie Ngombi här. De träffades för första gången i somras genom den ideella organisationen Kompisbyrån, vars grundtanke är att sammanföra nya och etablerade svenskar med liknande intressen över en fika.

– Tjena, tjena! Douglas kommer in genom slottsdörrarna med ett stort leende på läpparna och ger Julie en kram. Hon är här med sin make Cadet och sin sjuårige son Ryan, som snart hittar skålen med klubbor på receptionsdisken. – Kompisbyrån gör ett jätteviktigt jobb, säger Douglas när vi slår oss ner på övervåningen.

”Att komma ut från sitt sammanhang och träffa andra typer av människor är jätteviktigt. Att bara umgås med människor som är som man själv är inte utvecklande. Speciellt om man kommer från ett annat land behöver man få nya tankar och nya visioner. Där kan Kompisbyrån vara en bra dörröppnare.”

Douglas växte upp i Alby med en svensk mamma och en karibisk venezuelansk pappa. Han är tacksam för att uppväxten i förorten har gjort honom öppen för olika kulturer. – Man brukar prata mycket om globalisering, jag är uppväxt på en plats som samlar hela världen. Det funkar bra på de flesta sätt. Samtidigt blir det problematiskt då många som kommer till Sverige vill lära känna landet och få svenska vänner. När man hamnar i en förort som min blir det svårt då det inte finns så många svenskar där. Julie nickar instämmande medan hon tar en klunk kaffe. – Jag och min man vill träffa nya människor och få fler svenska vänner för att lära oss prata svenska bättre. Det är svårt att lära sig språket om man inte får prata det med någon.

”Min son brukar lära mig nya ord. ”Kom kom, mamma”, brukar han säga och visa mig vad olika saker heter på svenska, säger Julie och skrattar.”

Julie kom till Sverige för fem år sedan från Kongo med sin son. För ett halvår sedan kom även hennes make hit. Kvar i Kongos huvudstad Kinshasa har hon sin mamma och en bror. Två andra bröder bor i Sydafrika och en fjärde i Frankrike. Julies äldre son, som är 21 år, bor i Paris. – Det är svårt att leva i Kongo. Folk studerar, men får inga jobb. Många är fattiga och får inte tillräckligt att äta. Presidenten vi hade stoppade pengarna i egen ficka i stället för att hjälpa folket. Så vi har alla försökt hitta bättre liv i andra delar av världen.

Julie ser Sverige som sitt hemland nu, men tycker att det är svårt att komma in i samhället. – Varför umgås man inte med varandra här? Ingen granne säger hej, ingen pratar med någon de inte redan känner. Min kusin kom hit på besök från Frankrike över jul och nyår. De var på T-Centralen och sa gott nytt år till alla människor de mötte, men ingen sa det tillbaka. Jag förstår det inte, säger Julie och får medhåll från Douglas. – Min pappa berättade en märklig historia en gång. Han arbetade som kock och varje dag i 25 år gick han till samma hållplats på morgonen.

”Varje dag stod han där med ungefär samma människor som skulle gå på bussen. Och ingen sa hej till honom på 25 år! Det är helt galet. Sverige är väldigt speciellt på det sättet. Möten är det viktigaste som finns och de som har svårast att mötas är faktiskt svenskar själva, säger han.”

Douglas tror att en viktig nyckel till bättre integration är utbildning och tar Julie som exempel. Hon arbetade som undersköterska på ett sjukhus i Kinshasa. Nu studerar hon på Åsö gymnasium för att kunna arbeta som undersköterska även i Sverige. – Utbildning ger dig större möjlighet att komma in i det svenska samhället. Förutom kunskapen du får som kan leda till arbete träffar du andra människor, skapar nya kontakter, bygger ett sammanhang. Så det är jättebra att du pluggar, Julie, säger han och ler mot sin nya kompis i soffan bredvid sig. – Jag är tacksam för att jag kan utbilda mig, säger Julie. – Jag hoppas kunna jobba på ett sjukhus eller äldreboende när jag är klar. När jag har tillräckligt med pengar så vill jag åka tillbaka till Kongo och hjälpa kvinnor med diabetes. Många gravida kvinnor har inte råd att få den vård de behöver. Jag vill göra skillnad. Fikastunden lider mot sitt slut på Hesselby Slott. Innan vi säger hejdå frågar jag Douglas vad han brukar ha för budskap när han är ute och föreläser om mångfald. – Alla människor har fördomar, det är bara så det är. Men om man uppmärksammar de fördomarna hos sig själv och hos andra så blir det ett möte och en diskussion. Det är det som är det viktiga.

”Det är inte viktigt var man kommer ifrån, vilken hudfärg man har eller vilken kultur man tycker sig tillhöra. Människor har blandats i tusentals år och det kommer bara att fortsätta. Det är hur vi möts som gör skillnaden, säger Douglas.”

      

Hesselby Slott, som kallas för ”Stockholms musikslott”, drivs av passionerade musikälskare. En av delägarna är den folkkära artisten Tomas Ledin. Här finns plats för alla, från små konferenser till stora event, bröllop och fest.

Kompisbyrån är en ideell organisation som är en del av Axfoundations satsning ÖppnaDörren. Grundtanken är att sammanföra nya och etablerade svenskar med liknande intressen över en fika. Hoppet är att om man möjliggör tillräckligt många möten får nya svenskar bättre svenskkunskaper, breddat socialt nätverk och ökade möjligheter till jobb.

Text: Linus Fremin
Foto: Fredrik Ottosson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *