Inga sparade anläggningar!

Så kan föreläsare bidra till mångfald

En blev kallad bögjävel, en växte upp som gatubarn i Brasilien och en tredje startade en teatergrupp för utvecklingsstörda. Föreläsare är inte rädda att lyfta mångfaldsfrågor – och kan ge företag helt nya perspektiv.

Att ta in en extern föreläsare på en arbetsplats kan vara ett sätt att beröra på djupet. En trött chef som personalen lyssnat på tusen gånger har förmodligen svårare att bidra till förändring. En extern röst väcker nyfikenhet. Joakim Hibell är projektledare på talarförmedlingen Talarforum. Han menar att föreläsningar är ett utmärkt sätt att minska klyftor och öka förståelsen för mångfald inom ett företag, en organisation eller en myndighet. – Mycket bottnar i okunskap och förutfattade meningar. Där tror jag föreläsare kan minska rädsla och osäkerhet och i stället skapa handlingskraft. Humor, känslor och allvar – det berör och ruskar om, säger Joakim Hibell. Även det mänskliga mötet är en viktig del, att man faktiskt ser föreläsaren stå framför en. – Mycket information väller över oss i sociala medier där vi är låsta i våra bubblor. Med föreläsningar får vi nya infallsvinklar och breddar vår kunskap. Det är viktigt i ett öppet demokratiskt samhälle, säger Joakim Hibell.

ATT VARA 13 ÅR, kille och älska att dansa – det var på gränsen till dödligt i lilla Östansjö utanför Hallsberg, där Tobias Karlsson växte upp. Mobbning och trakasserier var vardagsmat. – Jag fick höra ”bögjävel” och ”dansfjolla” varje dag i skolan. Till slut började jag hata dansen. Jag var övertygad om att det var dansens fel att det hade blivit som det blivit. Om jag bara slutade med den skulle allt bli bra, säger han. Inte blev det bättre när han tog mod till sig och kom ut som homosexuell för sin mamma. Hon hade tusen frågor. Menar du att jag inte kommer att få några barnbarn? Har du tänkt på alla sjukdomar du kommer att få? Och vad ska mormor säga? Sedan blev det bara tyst. – Hon tittade på mig och sa ”då är du inte samma för mig”, säger Tobias Karlsson. 400 gymnasieelever på Strömbackaskolan i Piteå sitter som förhäxade i aulastolarna. Varenda kepskille och huvtröjstjej har blicken vänd mot scenen. De glömmer till och med bort att titta ner i sina smarta mobiltelefoner.

Tobias Karlsson är mest känd som dansare i Let’s Dance. Han har också turnerat med några av världens mest kända danskompanier. I ett rasande tempo berättar han om sin uppväxt och danskarriär ur ett HBTQ­perspektiv. Plötsligt sittdansar Tobias Karlsson i knät på en av lärarna i publiken. Hela aulan viker sig av skratt. Det busvisslas och stampas i golvet. Sedan är han allvarlig igen. – En dag kom min mamma och knackade på min dörr. Hon hade läst en artikel som listade tio saker man inte ska säga till sin son som kommer ut. Hon hade prickat in nio av tio. Nu ville hon säga förlåt, säger han.

ÅTTIOFEM MIL SÖDERUT, i Stockholm, är det knäpptyst på Cirkus. 800 personer från itföretaget ATEA lyssnar på föreläsaren Christina Rickardsson. Hon växte upp under svåra förhållanden i Brasilien. Hon och hennes bror bodde på gatan, tiggde, svalt och utsattes för fysisk och psykisk misshandel. Nu har hon precis berättat om när hennes bästa vän blev skjuten av militärpolis. Hon var bara sju år gammal. Det är så tyst på Cirkus att man hade kunnat höra en knappnål falla. Efteråt är platschefen så berörd att han knappt får fram några ord när han ska tacka Christina Rickardsson. De får hjälpas åt att avsluta och säga hejdå till publiken.

”Jag försöker visa på likheter. Det spelar ingen roll om vi är svarta, vita, troende eller inte, homosexuella eller inte.”

Christina Rickardsson är övertygad om att företag och organisationer har allt att vinna på att aktivt jobba med mångfaldsfrågor. Vare sig det gäller nationalitet, kön, ålder och funktionsvariation eller något annat. – Det finns studier som visar att människor på en arbetsplats presterar bättre, är mer engagerade och har lägre sjukfrånvaro om det finns en kultur av mångfald och inkludering. En homogen grupp tenderar att tänka lika. En blandad grupp tänker utanför boxen och är mer kreativ och dynamisk. De bästa idéerna kommer från olika erfarenheter och grupper där man utmanar varandra, säger Christina Rickardsson. Genom att berätta sin egen historia hoppas hon kunna bredda perspektiven. – Det spelar ingen roll att jag växte upp i en grotta i Brasilien, hamnade på gatan och sedan adopterades och hamnade i Norrland i Vindeln. Vilken grupp jag än berättar det för så kan människor känna igen sig i de olika berättelserna. Jag försöker visa på likheter. Det spelar ingen roll om vi är svarta, vita, troende eller inte, homosexuella eller inte, säger hon. Hon uppmanar också människor att aldrig sluta gå. Det var hennes mamma som sa det till henne en gång, och det har hon burit med sig. Exakt vad som når fram till publiken kan vara svårt att mäta, men hon får ofta respons av sin publik på olika sätt. – Jag fick ett mejl från en kvinna som berättade att min föreläsning hade gett henne modet att säga upp sig från jobbet och starta eget. Andra kommer fram och berättar att de har det tufft i familjen just nu, men att min föreläsning öppnat upp för nya sätt att tänka, säger hon.

”Alla har panik kring att definiera mångfald och många blir rädda att göra fel.”

EN ANNAN SOM föreläser om mångfald är Pär Johansson. Han startade Glada Hudik­teatern, en teatergrupp där utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare agerar sida vid sida. – Man får inte komma med pekpinnar och ge människor dåligt samvete för att de inte vet vad mångfald är. Alla har panik kring att definiera mångfald och många blir rädda att göra fel. Det blir mer fokus på begreppet än på kärnfrågan. Det är synd. Egentligen är det rätt enkelt. Det handlar om allas lika värde, säger Pär Johansson. Han menar att samhälle och företag måste våga jobba med olikheter. Mångfald kan också bidra till ökad lönsamhet, till exempel genom att företaget når nya målgrupper. – För några år sedan var vi med och skapade Ica­Jerry för att uppmana fler företag att anställa utvecklingsstörda. Det blev ett jäkla liv. Folk tyckte synd om dem och undrade varför de skulle vara med i reklamen, men när det blev tal om anställningar blev det tyst direkt, säger Pär Johansson.

”Särskilt berörd blir han när föräldrar till barn med Downs syndrom tackar honom för att de fått en plats i samhället.”

I sina föreläsningar utgår han från egna minnen och erfarenheter. Inga diffusa slogans och värdeord. – Man måste våga använda humor också. När jag flög till New York med skådespelarna i Glada Hudik fick jag panik när vi landade. Vad skulle hända om alla inte fick komma in i landet? Jag sa till alla att de skulle säga att de var turister. När den första kom fram skrek han till mig som stod längst bak. ”Pär, ska jag säga att jag är terrorist eller tourist?” Det var så kul att se tulltjänstemännens hårda blickar bli snälla och glada. Särskilt berörd blir han när föräldrar till barn med Downs syndrom tackar honom för att de fått en plats i samhället. – Det jag tycker är viktigt att publiken tar med sig är att många stora och bra förändringar tar lång tid. Ofta är det kortsiktiga effekter som efterfrågas, men vi har hållit på med Glada Hudik i 22 år. Så lång tid kan det ta. Det var inte helt lätt när vi började, kan jag säga.

”En kille öppnade sig och berättade för mig att han var mobbad, men att de fem killarna som var värst hade kommit fram till honom och bett om ursäkt.”

TILLBAKA I PITEÅ står de 400 eleverna upp. De stampar i golvet, skriker och jublar. Det hade kunnat vara en rockkonsert. Det är det inte. Det är bara Tobias Karlsson som pratat klart för den här gången. En hel hög med studenter har redan ställt sig i kö för att få ge honom en kram. – Det var så bra! Jag var helt tårig hela tiden! säger en tjej. – Får jag ta en bild? Min mormor älskar dig, säger en kille och tar en selfie på sig själv tillsammans med Let’s Dance­ikonen.
– Wow, Tobias! Jag och mina kompisar går dans på estetiska programmet. Vi vill så gärna ta en gruppbild. Är det okej? frågar en annan med mobilkamera i handen. Nio tjejer och Tobias Karlsson poserar på scenen. En lärare får assistera och trycka på avtryckaren. Först när de sista eleverna lämnat aulan får han lite andrum. Han konstaterar att det är intensivt att föreläsa, men värt det. – För några år sedan föreläste jag flera dagar i rad för alla högstadieelever i hela Katrineholm. En kille öppnade sig och berättade för mig att han var mobbad, men att de fem killarna som var värst hade kommit fram till honom och bett om ursäkt efter att de hade lyssnat på min föreläsning. Det var stort. Det är precis därför man håller på.

      

Läs senaste utgåvan av konferensmagasinet >>

Prenumerera på magasinet, det gör du enkelt och gratis här >>

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *