Skrivet av:
Svenska Möten
| måndag 27 maj 2013

Karin Mattsson Weijbers vardag består till stor del av möten. Riksidrottsförbundets ordförande är en riktig vagabond – hon är ofta på resande fot och hon har inget eget kontor.
I helgen omvaldes hon för två nya år som en av idrotts-Sveriges mäktigaste.
– Men det här blir min sista period, säger hon.
Karin Mattsson Weijber sitter i en soffa i matsalen på Riksidrottsförbundets stora anläggning på Bosön. Hon skrattar till vid den första frågan.
– Om jag har mycket möten? Mina arbetsdagar består nästan bara av det. Jag har hur mycket möten som helst!
Bosön är egentligen en halvö på norra Lidingö utanför Stockholm, men namnet är intimt förknippat med den stora idrotts- och konferensanläggning som dominerar platsen. Förbundets ordförande Karin Mattsson Weijber tillbringar merparten av sitt arbetsliv på resande fot och har inte varit här på ett tag. Nu är hon nyss hemkommen från Falun som hon besökt i samband med SM-veckan, ett idrottsmöte av det större slaget som återkommer varje vinter och sommar då ett antal sporter genomför sina mästerskapstävlingar samtidigt. På frågan om det är här på Bosön hon har sin bas skrattar hon igen.
– Jag har faktiskt inget kontor. Mitt jobb bygger inte så mycket på administration och att vara tillgänglig på kontorstid. Min post kommer till Idrottens hus på Östermalm där Riksidrottsförbundet har sitt kansli, men jag har inget skrivbord någonstans. Det funkar väldigt bra ändå. Men jag är ganska ofta här på Bosön och har möten.
I stället för att sitta på ett kontor har hon sedan hon år 2005 valdes till RF:s ordförande tillbringat större delen av sin arbetstid med att resa runt och träffa representanter för idrottsföreningar, distriktsförbund, de 69 specialidrottsförbund som RF består av, organisationer, näringsliv och myndigheter. Antalet möten hon genomfört vill hon inte ens försöka räkna till, men hon älskar sitt jobb och har meddelat att hon kandiderar för ytterligare en tvåårsperiod, och hoppas att stämman i maj ska ge henne det förtroendet.
– Men det blir min sista period, 2015 har det gått tio år sedan jag började och då kan det vara läge för RF att få en ny profil utåt, säger Karin Mattsson Weijber.
Som det mötesproffs hon är – vad krävs för att ett möte ska bli lyckat?
– Först och främst ska alla deltagare komma dit med en ambition att de frågor som ska behandlas under mötet ska röra sig framåt, ingen ska gå in i mötet med enbart sitt särintresse för ögonen och bevaka det. Man får gärna ha en klar idé eller uppfattning, men man måste ha ett öppet sinne och vilja att det ska hända något, säger hon.
Vidare bör det finnas en klar bild över varför man träffas överhuvudtaget. Bra underlag bör ha levererats i förväg, och man ska anlända påläst i de ämnen som ska avhandlas.
– Sitter man exempelvis i en styrelse så har man ett ansvar att vara förberedd, det är respektlöst gentemot de andra deltagarna att inte vara det.
Den som arrangerar mötet måste också se till att det finns vettiga praktiska förutsättningar för att nå ett bra resultat.
– Det är rätt enkla saker jag menar med det, som en bra lokal, tillgång till vatten och frukt eller bra lunchmat om det är vid den tiden på dagen.
Det är dock långtifrån alltid som ett möte har goda grundförutsättningar för att bli lyckat, och ibland kärvar det.
Hur agerar man konstruktivt för att rädda ett möte på väg att låsa sig?
– Det beror ju så klart på vad problemet är. Men det är viktigt att man verkligen försöker få upp problemet på bordet, och att man diskuterar igenom det. Gör man det brukar det mesta ordna sig. Att mötet blir balanserat mellan de olika deltagarna är också viktigt, säger Karin Mattsson Weijber.
– Här har den som leder mötet en viktig roll. Det gäller att alla bidrar, att inte några tar all plats på bekostnad av andra. Det är ordförandens uppgift att dämpa dem som breder ut sig för mycket och lyfta dem som inte får ordentlig plats.
Karin Mattsson Weijbers väg in i idrottsrörelsen kom via ridsporten, där ungdomar har en given plats inte bara som utövare utan även på beslutandenivå. I Ridsportförbundets stadgar står att varje klubb måste ha en ungdomssektion med egen ungdomsstyrelse, något som går igen även på nationell och distriktsnivå. Hon inledde sin egen styrelsekarriär som tolvåring när hon kom med i sin lokala ridklubbs ungdomsstyrelse. Nu, när hon snart fyller 41, har hon därför nästan tre decenniers erfarenhet av oavbrutet styrelsearbete i någon form. Ridsportens naturliga inkludering av unga i beslutsfattandet är något den övriga idrottsvärlden bör ta efter, anser hon. Men det hjälper inte att bara slänga in ett par ungdomar i styrelsen och tro att det skapas dynamik på mötena.
– Det är viktigt att inte göra dem till en egen ö som man inte vet hur man ska behandla. De måste inkluderas i jobbet på riktigt så att generationerna blandas.
Själv valdes Karin Mattsson Weijber in i Ridsportförbundets nationella styrelse när hon var 21 år. Två år senare, 1995, var det dags att ta steget upp till Riksidrottsförbundets styrelse. Att som 23-åring sitta på en sådan position var stundtals en prövning, medger hon.
– Jag blev väl mottagen och arbetet var oerhört roligt, men det tog ett tag innan jag kunde känna att jag var en fullt aktiv ledamot. Det var ju trots mina tidigare erfarenheter från ridsporten något annat att sitta i RF:s styrelse, och det tar tid att lära sig att sortera och prioritera, att sätta saker i rätt sammanhang. Men så är det ju för alla när man gör något för första gången, det handlade inte enbart om min ålder.
Riksidrottsförbundets styrelse träffas för möten sex gånger per år. Ett möte per år brukar byggas ut till att inkludera middag och övernattning.
– Jag skulle inte vilja kalla det teambuildingaktivitet, jag har aldrig hållit på särskilt mycket med det. Teambuilding är nog jättebra om det verkligen handlar om ett team, men om du tillhör en styrelse som träffas sex gånger per år, kan man verkligen kalla det ett team då? Klart att det är viktigt att man gör roliga saker tillsammans, men det ska vara saker som just den gruppen behöver för att fungera tillsammans, säger Karin Mattsson Weijber.
Eftersom ledamöterna i RF:s styrelse har andra arbeten vid sidan om, går det inte att kräva att de lägger allt för mycket tid på den gemensamma årliga styrelseaktiviteten, tycker hon.
– Vi samlas kanske vid klockan fem-sex, jobbar ett par timmar, äter middag ihop och bor över, och så jobbar vi dagen efter till fyratiden kanske. Det är viktigt att man får den mer lättsamma kvällen också, att det inte bara blir möten utan att man lär känna varandra och löser frågor under mindre strikta former också. Jag gör hellre så än arrangerar någon sorts teambuilding.
Under sina åtta år som Riksidrottsförbundets ordförande har resorna runt Sverige med tiden blivit otaliga och det finns knappt en landsända hon inte hunnit besöka.
Hur ser den optimala mötesplatsen i idrotts-Sverige ut enligt henne?
– Jag tycker att vi sitter i den. Bosön är en fantastisk anläggning, att RF lägger en stor del av sina möten här är ingen slump. Det är en smältdegel och jag älskar det. Idrottsledare, elitidrottare, motionärer, politiker och näringsliv – när de är här på Bosön äter de alla här i matsalen och möts på samma villkor. Det är precis så en spännande mötesplats ska vara.
Fakta/Karin Mattsson Weijber
Född: 1972.
Uppvuxen på Frösön i Jämtland och tidigt engagerad inom ridsporten. Invald i Ridsportförbundets nationella styrelse 1993. Valdes till Riksidrottsförbundets vice ordförande år 1995 och blev 2005 förbundets hittills yngsta ordförande vid en ålder av 33 år. Ordförandevalet föregicks av en medialt uppmärksammad strid mellan henne och motkandidaten Lars Liljegren, där Karin Mattsson avgick med segern. Sedan 2008 gift med Henric Weijber.
Fakta/Riksidrottsförbundet
Paraplyorganisation för den svenska idrottsrörelsen. Omfattar 69 special-idrottsförbund som i sin tur består av närmare 22 000 idrottsföreningar. Totalt är cirka tre miljoner svenskar medlemmar i en förening knuten till RF. Grundades i sin nuvarande form år 1903.
Tre bra anläggningar
– för möten och konferenser enligt Karin Mattsson Weijber:
- Sånga-Säby. Ligger på Ekerö och tillhör mina favoriter. Det är en exemplarisk anläggning, nära till Stockholm men ändå en helt annorlunda miljö med närhet till vattnet och en natur som bjuder på starka intryck.
- Åre. I Åre finns flera bra anläggningar. Delvis beror det väl på att jag själv är jämte, men jag gillar verkligen platser där naturen finns nära inpå, där man inte bara sitter inom fyra väggar.
- Bosön. Mitt tredje val måste bli Bosön. Det har en speciell plats i mitt hjärta, det har med den här smältdegeln att göra, det är väldigt dynamiskt. Och det är inte bara till för idrottare, alla är välkomna.
Intervjun är tidigare publicerad i konferensmagasinet Svenska Möten #1 2013. Ni hittar magasinet här.
Text:: Daniel Åberg
Foto: Karin Alfredsson
Väl mött!
/David